Hårlemans äreminne tecknat av tessin

Anförande av Christian Hårleman

Tillskrivs: Martin Mijtens d.y. - Nationalmuseum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=52117290

Jag har roat mig med att skriva en betraktelse över släktens stora namn. Utan pretentioner, enbart för nöjes skull. Impulsen kom från ingenstans.

På 2020-års bokrea köpte jag Gunnar Brobergs biografi över Carl von Linné Mannen som ordnade naturen. Under hemresan upptäckte jag fjorton referenser till Carl Hårleman i namnregistret. Bara fyra personer, exklusive huvudpersonen, har fler omnämnanden.

Boken ställdes på en bokhylla bredvid en trave Hårlemanböcker som inte öppnats förrän ett av mina barnbarn nyligen räckte mig en i tron att det var en barnbok som morfar kunde läsa för honom.

Axel hade dessutom tagit fram Brobergs Linnébiografi. Händelsen såg ut som en tanke: Varför inte kombinera läsningen av böckerna?

Den tunna volymen Baron Carl Hårlemans Äreminne är Carl Gustaf Tessins minnestal över Carl Hårleman i Vetenskapsakademin efter Hårlemans död 9 februari 1753. Titeln är oförkortad:

Överintendentens, riddaren av Nordstjärneordens och ceremonimästarens av alla Kungl. Majt:s ordnar, samt Kungliga vetenskapsakademins ledamot herr baron Carl Hårlemans Äreminne, på Kungliga Vetenskapsakademins vägnar tecknat av hans excellens riksrådet herr greve Carl Gustaf Tessin, den 19 juni 1753.

Då jag på måfå slår upp boken faller blicken på en mening på sidan 14:

Han (Hårleman) visste ej vad förtretlighet var. Hans vila bestod i förnuftets övningar.

Karaktärsteckningen är panegyrisk. Det hörde till genren. Levnadsteckningen är i samma stil, men tillförlitligare.

Hårleman hade, konstaterar Tessin, tjänat riket synnerligen väl:

”Få eller inga är de orter och städer i riket, där ej något minnesmärke finns av friherre Hårlemans outsläckliga nit för det allmänna”.

Ett intressant stycke beskriver Hårlemans kännemärke som arkitekt – eklekticismen:

”Han (Hårleman) visste att yttre prydnad borde sökas i Italien, den inre bekvämligheten och konstarterna i Frankrike, de husliga inrättningarna i Tyskland och Holland, och så vidare, men han visste därjämte hur dessa i åtskilliga länder samlade ämnen kunde förenas, och att utövningen av vetskapen bestod i att lämpa den till faderslandets belägenhet, klimat, förmögenhet och hushållning”.

Tessin framhåller Hårlemans intresse för manufaktur, konstruktion och byggnadsteknik. Det tekniska kunnandet exemplifieras med utbyggnaden av slussverken i Trollhättan:

”Det enda jag honom vid det verket förevita vill, är, att vid Slussarnas namngivande ha förbigått sitt eget namn”.

Under byggandet av Kungliga slottet ansvarade Hårleman för den praktiska och estetiska sidan medan Tessin, efter faderns Nicodemus d y:s frånfälle, hade det övergripande ansvaret. Carl Hårleman var inte bara arkitekt utan också ämbetsman och politiker. I den första egenskapen hovintendent, överintendent (han efterträdde Tessin) och ledamot av Vetenskapsakademin (därav minnestalet) och i den senare Tessins handgångne man i riksdagen.

Som överintendent var Hårleman pådrivande för moderniseringen av Sverige. Han hade sista ordet om allt från utformningen av kyrkorum till anläggandet av vägar. Genom politiken hade han kontakterna han behövde för att kunna genomföra sina idéer.

Även i akademin hade Hårleman, jämte Tessin, en ledande roll. Från vår tidshorisont kan det tyckas märkligt att Carl von Linné hade en undanskymd position (censor). 1700-talets Sverige tillät inte att begåvningar ur de lägre klasserna vann höga poster och framskjutna positioner i samhället. Linné hjälptes därvidlag varken av adlandet eller sin stora berömmelse.

Vänskapen mellan Hårleman och Linné uppstod ur ett mecenatskap. Linné var beroende av inflytelserika beskyddare. Hårleman kunde utnyttja intendenturen och riksdagsplatsen till vännens fördel. Genom riksdagen ordnades finansieringen av den skånska resan. Hårleman ritade förstås då Linné byggde sitt hus i Uppsala. Obalansen i vänskapen kan ha medverkat till att relationen med tiden blev ansträngd. Konflikt uppstod då Hårleman hade invändningar mot svedjebruket, som favoriserades av Linné, och Linné upprördes ännu mer då Hårleman vid ett tillfälle kritiserade hans elevers klädsel.

Minsta etikettsbrott kunde i de aristokratiska kretsarna leda till stora komplikationer. En sådan incident var 1725 nära att kosta Carl Hårleman livet. Han påstods ha förtalat en ung ädling på en tillställning i Paris, vilket ledde till pistolduell. Duellanterna försonades dock utan att något skott avlossats.

I politiken företrädde Carl Hårleman Hattpartiet. Sverige hade under frihetstiden två stora partier: Hattarna och Mössorna. Hattarna, som representerade adeln och ämbetsmannaeliten, stod för en aktiv (Rysslansfientlig) utrikespolitik och strikt merkantilism (värdesättande av penningackumulation och överskott i utrikeshandeln).

Hårleman föredrog Tessins inlagor i riksdagen och satt i det tunga Sekreta utskottet. Tessin sägs ha uppskattat hans moderation i debatterna. Hårleman erbjöds två gånger att, som riksråd, ingå i regeringen, men avböjde vid båda tillfällena.

Hurdan var egentligen personen Carl Hårleman? I monografin är upplysningarna lika torftiga om privatpersonen som de är utförliga om gärningen. Hårlemans dagbok och breven till Carl Fredrik Piper avslöjar inget om hans djupare tanke- och känsloliv.

Hur var vänskapen med Tessin? De hade gemensamma intressen och ett nära samarbete, men var knappast jämlikar. Tessin, som stod högre i rang, var hattarnas ledare och tidens tongivande kulturpersonlighet. Relationen måste dessutom ha färgats av Hårlemans tacksamhet över att familjen Tessin i två generationer hade stöttat fadern och honom själv.

Och kvinnorna? Modern Eva Johanna var den dominerande gestalten i den unge mannens liv (Johan Hårleman avled 1707 då Carl var sju år). Efter en avbruten förlovning på 1730-talet dröjde det till 1748 innan Hårleman gifte sig med Henrika von Liewen.

Äktenskapet var troligtvis ett resonemangsparti. Von Liewen, som stod Tessin nära och var aktiv hattpartist, var nämligen skandaliserad efter en ovälkommen grossess.

Politiskt var det ett olyckligt val eftersom hustrun föll i onåd hos drottning Lovisa Ulrika. Tessins antydan att Hårlemans bedrövelse över detta skulle ha medverkat till hans plötsliga död var dock politiskt motiverad. Han arbetade förmodligen ihjäl sig.

Efter den korta utflykten i Hårlemanlitteraturen är min nyfikenhet på Carl Hårlemans person inte stillad. Men vad gör det? Det är verket som har engagerat eftervärlden.

Carl Hårleman var tveklöst 1700-talets främsta svenska arkitekt – enligt Lars Sjöberg (före detta intendent på Nationalmuseum och expert på svenskt 1700-tal), en av de främsta i Europa. Bland herresätena utmärker sig Åkerö som Hårlemans främsta byggnadsverk. Det lilla slottet var Carl Gustaf Tessins sommarnöje innan det efter konflikten med drottningen blev hans fasta bostad.

Läget på öns ostspets är enastående. I sluttningen där allén utmynnar i trädgården möts besökare av en storslagen vy över Yngaren. Huvudbyggnaden bär Hårlemans tydliga signatur; fransk rokoko med eleganta linjer, mått och proportioner, och det brutna tak som han introducerade i Sverige. I den stora salen på bottenplanet spelar infallande ljus effektfullt över det mönstrade golvet. Trappan till övervåningen, som är välvd i en brant båge och pryds av ett svartlackerat räcke av järn, är den finaste detaljen i byggnaden.

Mitt första besök på Åkerö var i sällskap med min mamma. Vera, som till födseln var britt, imponerades inte av vad hon såg. Svenskarna kan inte se skillnad på slott och koja, anmärkte hon syrligt. Jag höll inte med henne. Då jag ett år senare erbjöds att hyra en tvårummare på nittio kvadratmeter i rättarbostaden ett stenkast från slottet tvekade jag inte.

Huset tippar nästan ner i sjön. Tre fönster vetter mot viken och två mot trädgården och slottet. Golvbräderna i gran och några av de blyinfattade fönsterrutorna är original. Det finns nog inte en vackrare lägenhet i Sverige.

Varför stannade jag inte? Om inte förälskelse kommit emellan hade jag säkert gjort det. Men platsens skönhet har jag i minne så länge jag lever. I så måtto står jag i tacksamhetsskuld till Carl Hårleman.

Tack för ordet.

Christian Hårleman